Finns det ingen ny musik längre?

Man lyssnar på musik med hörlurar
Källor: aroundjournal.com

Att skriva en hitlåt är inte det lättaste. För att slå igenom behöver en poplåt vara minnesvärd men samtidigt får den inte vara för unik utan måste väcka känslor som lyssnaren kan identifiera sig med. Lägg till detta de begränsningar som själva genren popmusik innebär när det gäller låtlängd och melodi så förstår du säkert hur svårt det är att skriva en poplåt som inte låter som någon annan.

Därför kommer det inte som någon chock att musikhistorien är kantad av låtar som anklagats för att plagiera och stjäla från andra musikstycken. Nuförtiden verkar det dock som vi lyssnare egentligen inte ser detta som en särskilt viktig fråga längre. Dagens poplåtar är ofta skrivna av stora team, lånar från gamla poplåtar och är skapade i en högteknologisk studio. Lägg till detta att samplingar från gamla låtar har blivit ett vanligt sätt att skapa en ny hit och det är lätt att se det som att vi nästan numera förväntar oss att nya låtar ska innehålla delar av gamla hits för att skapa ett igenkännande. Det har blivit en del av det som gör modern popmusik populär.

Plagiat genom musikhistorien

Ända sedan tidigt 1900-tal, då kringresande bluesmusiker lånade delar av gamla folksånger och snickrade ihop sina egna versioner, till dagens musikproducenter har det varit vanligt att låna delar av andra låtar när man försöker komponera ett minnesvärt musikstycke.

Klassiska exempel på detta i rockhistorien är till exempel Led Zeppelins klassiska ”Stairway to heaven” vars distinkta gitarrintro lyftes direkt från en låt av det betydligt mer obskyra bandet Spirit eller när George Harrison, enligt egen utsaga, omedvetet lånade stora delar av melodin till sin låt ”My sweet lord” från den amerikanska vokalgruppen the Chiffons ”He’s So Fine”.

Ibland blir artister till och med anklagade för att plagiera ett plagiat som i fallet med Lana Del Reys ”get free” som anklagades för att plagiera Radioheads ”creep” som i sin tur länge anklagats för att vara ett plagiat av the Hollies ”The air that I breathe”.

Hemma i Sverige hittar vi gott om egna exempel på folkkära artister som anklagats för att låna och plagiera. Artister som Håkan Hellström och Per Gessle har ofta anklagats för att skriva låtar och texter som påminner mycket om andra artisters verk. I Gessles fall ledde detta till en utdragen rättsprocess där han dock hitills har friats efter en stämning rörande ett påstått plagiat i hans Roxette-låt ”sleeping i my car”.

Hip-hopens inverkan på popmusiken

Att plagiera ackord och melodier från gamla låtar är en sak men ända sedan hip hopens intåg i populärmusiken på 80-talet har samplingarna tagit det hela ännu ett steg längre. Från början använde DJ:s rytmer och basgångar från gamla låtar ofta från funk eller jazz för att skänka tidiga hip hop låtar deras groove.

Inom modern rap och hip hop har dock samplingar ofta kommit att få en lite annan roll. Istället för att använda samplingar som en byggsten när man skapar en ny låt väljer man att sampla en hel melodislinga från en känd låt och bygger sedan sin låt kring denna. Det är mening att lyssnaren direkt ska känna igen samplingen och associera till låten man lånat melodin från.

Ett exempel på detta, i en låt med teman från vår favorithobby casino är Lady Gagas ”Pokerface” som innehåller en sampling från Boney M:s Ma Baker som är svår att missa för den som lyssnat på den gamla discodängan.

Musikproducent vid sitt mixerbord
Källor: unsplash.com

Den moderna musikproduktionen

En sista bidragande faktor till att ny popmusik kan upplevas som artificiell är alla de möjligheter som modern studioteknik ger musikproducenter. Möjligheterna att manipulera ljud gör att det är svårt att veta hur mycket av sina låtar dagens popartister verkligen själva har ansvaret för.

Ett tydligt exempel på detta är Britney Spears som på många av sina stora hits inte själv sjunger stora delar av låtarna. Istället är mer än hälften av röstspåren på låtar såsom ”toxic” sjungna av bland annat den svenska studiosångerskan Emma Nilsdotter för att ge sången mer djup och dynamik.

Hade detta uppdagats för 20–30 år sedan hade det varit kontroversiellt och hade kunnat innebära slutet för Spears karriär. Nuförtiden däremot är det inte något som längre ses som särskilt konstigt. Att popmusik och popartister är produkter snarare än musiker är något vi har vant oss vid.